Detta kommer bli ett lååååååååååångt inlägg...

...läs om du vill, men detta inlägg är mest till för mej att titta tillbaka på sen och minnas.

På onsdagen började allt...
Oskar kom hem efter jobbet och vi hade sex, vilket jag tror satte igång det hela. Det började med värkar som jag känt innan men de blev starkare och starkare men ändå inte sådär regelbundna. Mot kvällen blev det värre så jag ringde in till förlossningen som sa att vi skulle vänta, Oskar åkte ner och lämnade hunden hos pappa och sen var det bara att vänta och se. Men ingenting hände... Det blev dock en sömnlös natt för mej då jag inte kunde sova pga värkarna och på morgonen bestämde vi oss för att åka in.

Väl inne på förlossningen så var jag inte öppen nånting. En stor besvikelse ! Det var bara att åka hem igen. Jag tog mej två alvedon och gick och la mej. Kunde iaf sova ett par timmar innan det hela började igen. Klockan hann bli ungefär 19.00 innan vi åkte in igen. Då var jag öppen 1 cm och allt kändes skit igen. Ska man ha såhär ont utan att det händer nånting ?

Tydligen så kan latensfasen vara ett par dagar och det kändes ju lockande... Vi fick i vilket fall som helst stanna under natten och det kändes bra. Jag fick medicin mot värkarna och lugnande så jag kunde sova. Den lugnande sprutan var helt underbar !

Jag fick mej väl ungefär 3 timmars sömn sen var det igång igen och jag låg ett par timmar med smärtan innan jag gick och tog ett bad.
När jag kom in på badet hade de tänt ljus och ställt in saft, bara det kändes lugnande. Efter någon timme fick jag frukost i badet och jag kände mej så trygg och ompysslad. Tror jag låg en timme till innan jag höll på att bli ett russin hela jag. Men skönt var det, värkarna blir helt annorlunda i badet. Värkarna fortsätter och fortsätter och jag känner mej utmattad.

Väl inne på rummet så sätter magen igång och det blir ett spykalas av det hela. Jag blir erbjuden akupunktur och det var en häftig upplevelse, det var som en lugnande tablett typ men det kändes lite läskigt att ha nålar på fötter, händer och huvud.
De kommer senare in med en TENS-apparat vilket är en apparat som man får små stötar av kan man säga. Det är som pulserande ström som går in i kroppen via "plattor" man sätter där man har ont. Denna blev min bästa vän till slut. Den lindrar inte egentligen men man fokuserar på "smärtan" från apparaten istället för smärtan av värkarna.

Fortfarande bara öppen 1 cm. Försökte äta men fick inte behålla den maten heller. Till slut fick jag medicin som gjorde att värkarna avtog helt eftersom att värkarna inte gjorde någon nytta, utan jag gick bara och hade ont. Det var krafter jag behövde kan jag ju säga ! Men jag var ändå orolig att det gjorde så att allt skulle stanna av eftersom jag inte kände nånting på flera timmar, det var så pass att de sa att vi kunde åka hem om vi ville. Oskar ville verkligen åka hem och jag förstår honom ! Det var så långtråkigt när ingenting hände men värkarna satte igång på kvällen igen och vi bestämde oss för att stanna under natten och åka hem på morgonen om ingenting hände.

Jag fick samma medicin som natten innan men värkarna var starkare denna natten och jag kunde inte sova alls mycket. Gick upp och tog mej ett bad men denna gången hjälpte det inte lika mycket. När barnmorskan undersökte mej så var jag inte öppen nåt mer men hon retade upp livmodertappen och jag öppnades till 2 cm. Och det riktiga värkarbetet var igång ! Vi fick gå in i en förlossningssal och jag fick börja andas lustgas. UNDERBART !
Äntligen hände det nånting, nu visste jag iaf att vi skulle få barn inom det närmaste dygnet.

Jag har ingen tidsuppfattning om själva förlossningen och vissa delar är mycket suddiga men ska försöka så gott jag kan. När jag öppnat mej 3 cm så får jag krystvärkar och det är ju inget gott tecken. Och detta gjorde så jävla ont rent ut sagt, det var så svårt att hålla emot. Detta går inte att förklara. Tänk dej att vara så bajsnödig så det gör ont i hela kroppen och du känner att du måste verkligen bajsa, du kan inte hålla dej längre och du sitter på toaletten men bredvid dej står 3 människor som förbjuder dej att göra det kroppen säger åt dej att göra. Men sen dubblar du detta typ gånger 100. :P

Magen bara vände sej som den gör när man spyr galla och jag visste fan inte vart jag skulle ta vägen. En epidural sattes och den gjorde underverk ! Jag kände inte trycket längre på samma vis men det tog inte lång tid innan det kom tillbaka eftersom jag fick medicin som skulle göra värkarbetet mer intensivt. Här nånstans i röran är jag väl öppen 6 cm ungefär. En ny barnmorska kommer och tar över. Hon undersöker mej och jag är öppen alla 10 cm ! Vilken lycka ! Men jag är fortfarande inte redo för att förlösas men krysta får jag. Visst gjorde det ont men gud vad skönt det var att ta i när dessa värkarna kom.

Jag minns att en manlig läkare kommer in och säger att bebisens hjärtljud är påverkade och att de kommer att använda sugklocka. Och så sätter själva förlossningen igång. Det jag minns sen är att läkaren säger att jag klarar det bra själv och att de inte behöver använda sugklockan så mycket, jag kan inte ens minnas att jag krystat nånting. Att känna nånting så stort komma ut där är obeskrivlig. Det var jätte obehagligt. Tillslut kom han ut och han las på min mage. Men han skrek inte vilket gjorde mej jätte orolig. De sa att han inte andades så bra själv och allt blev så stressat att Oskar inte ens fick klippa navelsträngen. De gick ut med Sam och Oskar följde med. De tankarna som snurrade runt i mitt huvud den stunden vill jag inte ens tala om. Men Sam behövde bara lite syrgas så var allting okej igen :)
In kommer Oskar gråtandes med Sam i famnen, aldrig nånsin har jag upplevt något så vackert. Oskar fick hela personalstyrkan att gråta :)

Oskar har varit en underbart stöd dessa dagarna. Helt otrolig ! Han andades igenom varenda värk tillsammans med mej, höll spypåsen när jag spydde, hjälpte mej på toaletten när jag inte knappt kunde gå själv, berömde mej hela tiden och var vid min sida varenda sekund. Om det är möjligt, älskar jag honom ännu mer idag !