Sam kryper

Nu är det igång, på riktigt. Han kryper fram och tillbaka, hit och dit, härs och tvärs. :) Han kryper till mig, han kryper efter hunden, han kryper och hämtar saker... Ja, ni fattar. Min "bebis" kryper och jag är så stolt över min underbara son. Det går lite sakta än så länge, han har inte riktigt fått den där styrkan i armarna och han blir ganska så sur över detta men envis som han är så ger han på sig det igen. Nu får man tänka ordentligt på alla saker som är framme och så kommer det vara lek hela dagarna här. Ingen tid att sitta och dricka kaffe en stund när Sam är vaken som man kunnat göra förut. Han har ju lekt själv, suttit och pysslat med sina saker. Han finner sig vid det och verkar tycka det är jätte skoj. Sen såklart leker vi med han mycket, det är ju hur roligt som helst! Men ibland vill han helt enkelt inte ha med oss att göra. :P

Herregud, så häftigt det är att se han ta sig fram, helt själv. Utan hjälp av gåstol eller annat.

Om en vecka är han 8 månader, om 4 månader är han ett år. Hur mycket jag än tänker på det så fattar jag ingenting. Jag förstår inte hur stor han verkligen är. Det går inte att förstå att han har legat i min mage och bökat runt. Att jag har varit med om en förlossning är ännu mer svårt att förstå. Att jag var gravid i 9 månader är nästan helt glömt, kan inte minnas känslan men man blir påmind om hur mysigt det var när man ser bebismagar. Och visst ser man fram emot nästa bebis. :)

Har han verkligen varit såhär liten?

Att bli förälder är det häftigaste som händer en människa. När man får se sitt barn för första gången är en lycka som inte kan beskrivas. Oskar grät, jag grät, t.o.m. personalstyrkan föll tårar. Det är och kommer alltid förbli den finaste stunden i mitt liv. Vårt mirakel kom till världen och den kärleken man känner för sitt barn är obeskrivlig. Ibland kan jag sitta och tänka på hur lyckligt lottad jag är, det är inte alla som får känna på sån här lycka och det gör nästan ont i hjärtat på mig när jag tänker på det. Jag önskar alla att få känna på familjelivet, att känna på hur det är att älska och bli älskad av sitt barn. Det är så fantastiskt.